...vad man ska säga om kärlekens känslor...

...de går helt enkelt inte att beskriva, eller kan man säga att det är som ett garnnystan?

Först drar man ut en liten bit tråd och hittar något på den som man tror är det som ska vara livet ut...men efter 9 - 10 meter så tar det slut...

Sen drar man lite till och lite till hittar några knutar som inte vill lösas upp...

Efter det så drar man och hittar något som är medgörligt ett tag och ger en förhoppning om en ljusare framtid...men helt plötsligt så blir det en knut...

Efter det så drar man lite till och vad hittar man då?

Tråden är väldigt tovig & svår att lösa upp...så jag ger upp...

En dag rullar nystanet ut en tråd av sig själv och där finns något som jag inte sett förr...och den tråden känns mjuk & härlig...men vågar jag röra den...???

"Du stämmer så bra in på vad jag söker"

Men vågar jag ge, det är d som är frågan...jag vet att om jag släpper mina spärrar så kommer jag att kunna ge dig allt och lite till...för jag är verkligen redo att älska igen.

Men otroligt rädd för att bli sårad!

*The End*